Jag vaknade vid 04.20 på morgonen den 11 september med en känsla i kroppen av att någonting var på gång. Jag gick upp på toa och märkte att slemproppen hade släppt. Det hade jag även märkt av någon dag tidigare men det säger ju egentligen inte så mycket om hur nära förlossning det är. Jag gick och la mig igen men strax därefter fick jag första värken så jag puttade lite på Dennis. 

Vid 05.15 ringde jag och förvarnade mamma om att jag trodde att det hade satt igång så att hon skulle vara förberedd på att komma och passa Selma. Därefter ringde jag förlossningen som sa att jag kunde vänta hemma så länge det kändes tryggt och jag inte ville ha mer smärtlindring. Det tog inte lång stund innan vi ringde till mamma och bad henne komma ifall Selma skulle vakna. Jag ville inte att 

Selma skulle se mig ha så ont. Mamma kom hem och hon och Dennis gjorde iordning henne så vid 07.00 gick mamma och Selma hem till mamma och pappa. 

Sen tog det inte lång stund innan jag kände att jag fick första känslan av att vilja trycka på så vi bestämde oss direkt för att åka till Skövde. Redan i Jönköpingsrondellen här i stan så kände jag återigen att jag ville krysta så Dennis körde så fort han vågade hela vägen till Skövde. Jag ringde förlossningen i bilen och sa att vi var på väg och att jag kände att jag ville krysta. 

På vägen in kom det några värkar till och när vi närmade oss sjukhuset så blev krystvärkarna rejält starka. Dennis hann precis tvärbromsa utanför entrén till förlossningen och slänga sig runt på min sida för att ta emot lillkillen som ploppade ut i passagerarsätet. Han la upp gossen på mig som i princip bara satt och skakade efteråt. Precis framför bilen stod några byggarbetare som säkert fick sig en rejäl chock när Dennis skrek att dom skulle springa in och hämta barnmorskor för vi hade en nyfödd i bilen. 

Dom kom utspringandes och tog över så Dennis kunde ta ett steg tillbaka och vi fick flytta över till en säng för att bli inrullade till en sal. De kollade över lillkillen och mig och konstaterade att allt såg bra ut. Han vägde 3155 g och var 50 cm lång och vi tror att klockan var 7.40 (ungefär).

Jag har nog aldrig varit så chockad i hela mitt liv och samtidigt så glad över att själva förlossningen var över...innan den ens hann börja kändes det som. Jag trodde inte att det skulle gå SÅ fort även om jag var inställd på att det skulle gå snabbare än de 18 timmarna jag hade värkar med Selma. Jag var inställd på att värkarna skulle göra mycket ondare, även om det gjorde ont! Jag sa till Dennis när vi närmade oss Skövde att jag inte ville föda i bilen och det sa han bara lugnt att "det ska du inte göra". Han hade fel! 

Nu har den värsta chocken efter förlossningen lagt sig men jag tänker mycket på den och har svårt att tro att det faktiskt hänt på riktigt. Det är ju sånt man läser om i tidningen och hoppas att man aldrig ska behöva uppleva. Trots det så mår kroppen mycket bättre nu än efter Selmas förlossning. Jag kände mig ganska pigg efteråt och vi hade tänkt att åka hem på eftermiddagen/kvällen men lillen hade ett blåsljud på hjärtat så vi fick stanna över natt jag och gossen. Dennis åkte hem till Selma som hade kört slut på både mormor och farmor under dagen. Blåsljudet var det ingen fara med, det var borta redan på kvällen och det är tydligen ganska vanligt. 

Selma är nyfiken på lillebror och vill gärna vara med och titta på när vi byter blöjor eller matar. Han sover mest hela tiden och håller oss inte vakna på nätterna än så länge med undantag för matpass såklart. Idag testade vi en vagnpromenad för första gången men det var ingen höjdare. Han skrek mest hela tiden så vi gick hem igen. Jag orkade ändå inte gå, det knäpper och värker konstigt i svanken vilket mest känns obehagligt. Det är väl något som försvinner med tiden hoppas jag!