Jag vaknade vid 04.20 på morgonen den 11 september med en känsla i kroppen av att någonting var på gång. Jag gick upp på toa och märkte att slemproppen hade släppt. Det hade jag även märkt av någon dag tidigare men det säger ju egentligen inte så mycket om hur nära förlossning det är. Jag gick och la mig igen men strax därefter fick jag första värken så jag puttade lite på Dennis. 

Vid 05.15 ringde jag och förvarnade mamma om att jag trodde att det hade satt igång så att hon skulle vara förberedd på att komma och passa Selma. Därefter ringde jag förlossningen som sa att jag kunde vänta hemma så länge det kändes tryggt och jag inte ville ha mer smärtlindring. Det tog inte lång stund innan vi ringde till mamma och bad henne komma ifall Selma skulle vakna. Jag ville inte att 

Selma skulle se mig ha så ont. Mamma kom hem och hon och Dennis gjorde iordning henne så vid 07.00 gick mamma och Selma hem till mamma och pappa. 

Sen tog det inte lång stund innan jag kände att jag fick första känslan av att vilja trycka på så vi bestämde oss direkt för att åka till Skövde. Redan i Jönköpingsrondellen här i stan så kände jag återigen att jag ville krysta så Dennis körde så fort han vågade hela vägen till Skövde. Jag ringde förlossningen i bilen och sa att vi var på väg och att jag kände att jag ville krysta. 

På vägen in kom det några värkar till och när vi närmade oss sjukhuset så blev krystvärkarna rejält starka. Dennis hann precis tvärbromsa utanför entrén till förlossningen och slänga sig runt på min sida för att ta emot lillkillen som ploppade ut i passagerarsätet. Han la upp gossen på mig som i princip bara satt och skakade efteråt. Precis framför bilen stod några byggarbetare som säkert fick sig en rejäl chock när Dennis skrek att dom skulle springa in och hämta barnmorskor för vi hade en nyfödd i bilen. 

Dom kom utspringandes och tog över så Dennis kunde ta ett steg tillbaka och vi fick flytta över till en säng för att bli inrullade till en sal. De kollade över lillkillen och mig och konstaterade att allt såg bra ut. Han vägde 3155 g och var 50 cm lång och vi tror att klockan var 7.40 (ungefär).

Jag har nog aldrig varit så chockad i hela mitt liv och samtidigt så glad över att själva förlossningen var över...innan den ens hann börja kändes det som. Jag trodde inte att det skulle gå SÅ fort även om jag var inställd på att det skulle gå snabbare än de 18 timmarna jag hade värkar med Selma. Jag var inställd på att värkarna skulle göra mycket ondare, även om det gjorde ont! Jag sa till Dennis när vi närmade oss Skövde att jag inte ville föda i bilen och det sa han bara lugnt att "det ska du inte göra". Han hade fel! 

Nu har den värsta chocken efter förlossningen lagt sig men jag tänker mycket på den och har svårt att tro att det faktiskt hänt på riktigt. Det är ju sånt man läser om i tidningen och hoppas att man aldrig ska behöva uppleva. Trots det så mår kroppen mycket bättre nu än efter Selmas förlossning. Jag kände mig ganska pigg efteråt och vi hade tänkt att åka hem på eftermiddagen/kvällen men lillen hade ett blåsljud på hjärtat så vi fick stanna över natt jag och gossen. Dennis åkte hem till Selma som hade kört slut på både mormor och farmor under dagen. Blåsljudet var det ingen fara med, det var borta redan på kvällen och det är tydligen ganska vanligt. 

Selma är nyfiken på lillebror och vill gärna vara med och titta på när vi byter blöjor eller matar. Han sover mest hela tiden och håller oss inte vakna på nätterna än så länge med undantag för matpass såklart. Idag testade vi en vagnpromenad för första gången men det var ingen höjdare. Han skrek mest hela tiden så vi gick hem igen. Jag orkade ändå inte gå, det knäpper och värker konstigt i svanken vilket mest känns obehagligt. Det är väl något som försvinner med tiden hoppas jag! 

Nu börjar jag dessutom oroa mig för komplikationer under den sista tiden av graviditeten och under förlossningen vilket inte är roligt. Jag vill bara ha bäbisen hos oss nu. 

Dagarna går ganska bra eftersom Dennis kommer hem vid lunch. Eftermiddagarna gör vi vad vi orkar med. Igår gick vi hela vägen till ICA Maxi och hämtade ut ett paket. Halvvägs dit undrade jag vad jag hade gett mig in på för det gör så ont att gå men jag klarade mig hela vägen hem. Hade dessutom hoppats på att promenaden skulle sätta igång förlossningen men det verkar inte ha fungerat. 

Idag skiner solen och det är riktigt fint sensommar/höstväder. Får passa på att njuta av de fina dagarna. Jag kanske ska putsa fönstren när Dennis kommer hem, det kanske gör susen! 

Jaja det är väl bara att bita ihop och trösta mig med att det kommer finnas ett slut på den här graviditeten. Det ska bli så otroligt skönt att slippa halsbrännan och smärtan i kroppen vid varje steg och byta ut detta mot såriga amningsbröstvårtor och andra åkommor en förlossning medför... 😳

Framför allt börjar jag bli väldigt nyfiken på vad det är för liten människa som finns där inne. Undra om bäbisen kommer vara lik Selma som bäbis eller se helt olik ut. Kom ut nu, vi vill träffa dig! ❤️

Alla prover såg bra ut idag också och nu är bäbisen fixerad vilket är bra. Idag är jag i vecka 40 (39+2) så det är 4 dagar kvar till BF. 

Dennis:

Kön: pojke

Vikt: 3350 g

Längd: 51 cm

Datum: 27 aug

Emily:

Kön: tjej

Vikt: 3250 g

Längd: 50 cm

Datum: 24 aug

Eftersom denna graviditeten har varit så lik den förra så tror jag nog att det är en liten tjej där inne. 

Vi har inga namn klara oavsett till en kille eller tjej, hoppas att det dyker upp något bra när den lilla individen visar sig... 😊 

Halsbrännan är inte att leka med just nu och den gör det svårt att sova på nätterna. Förutom trötthet och allmänt ont i kroppen så mår jag bra men jag är otroligt glad att Dennis har sin semester nu så han kan vara hemma och hjälpa till med Selma. 

Igår var jag på kontroll på MVC och allt ser bra ut. Bäbis ligger fortfarande åt rätt håll redo att komma ut. Huvudet är inte fixerat utan ruckbart men jag tror aldrig att Selma fixerade sig heller. 

Babyskyddet är installerat i bilen och väskan är packad. Kameran är laddad och vaggan är bäddad. Nu är det bara att försöka vila och ladda så mycket det går!

Vi valde mellan tre olika vagnar, Kronan syskonvagn, Bugaboo Donkey och Emmaljunga Double Viking och vinnaren blev Emmaljungan. Än så länge känns det som ett bra val och det verkar vara en bra vagn. Jag hoppas bara att Selma gillar att sitta i den. Sikten blir ju lite skymd av liggdelen och det är nog inte populärt hos vår nyfikna lilla tös.

Utöver syskonvagnen är inköpen till nya bäbisen alltså väldigt få. En ny napp och två uppsättningar kläder att ha med till BB som första plaggen är nog allt vi behövt tänka på. 

Jag är lite orolig över hur Selma ska välkomna den nya familjemedlemmen. Hon är lite svartsjuk och puttar gärna bort Dennis om vi kramas. I helgen var vi dessutom och hälsade på en liten bedårande Amanda som är tre månader och Selma blev inte glad när jag höll henne. 

Humöret skiftar väldigt från dag till dag och känns lite ostabilt för tillfället men det är väl inte så konstigt. Det är mycket nu med Selma och husmålning mm. Jag har börjat fundera på vad som ska packas ner i BB-väskan och alla bäbiskläder är tvättade. Vid månadsskiftet ska vi åka och hämta syskonvagnen som vi beställt också ska vi hämta vaggan som står hos Dennis mamma. Sen ska vi bara installera babyskyddet i bilen och sen borde vi vara redo....(!) 😳 

Måste säga att jag börjar bli smått nervös inför förlossningen...det är på gott och ont att veta vad som väntar... 😵 Tur att man får med sig nåt helt fantastiskt hem efteråt! ❤️

Hittills känns graviditeten väldigt likt den förra med det lilla undantaget att jag är mycket tröttare och tycker redan att det börjar kännas tungt i kroppen. Även om jag bara jobbar två dagar i veckan så är ju inte de övriga dagarna vilodagar precis. Selma behöver sysselsättas och skulle hon få bestämma skulle vi vara på lekplatsen och "gonga" hela dagarna! 

Jag har ganska mycket sammandragningar vilket inte är något nytt, hade mycket med Selma också, men vissa gör ont i ryggen vilket inte känns så bra. Pratade med mvc idag och det är bara att försöka vila så mycket som möjligt... 

Tog en magbild idag och letade upp en bild från förra graviditeten i samma vecka. Tycker allt att magen är större denna gången...

Jag är inne i de bästa veckorna så just nu mår jag toppen. Det enda som spökar är fogarna som gör sig påminda om jag bär för tungt, går för fort eller är för snabb i sidled. 

Här kommer ett par bilder. Det var svårt att få till det för hur jag än stod så var skarven i spegeln i vägen. 

Ni får försöka tänka bort min fluffiga frisyr. Det är fuktigt ute idag och amningshåret som växer ut lever sitt egna lilla liv...

Sammanfattningsvis så mår jag bra och det känns än så länge ganska likt den förra graviditeten. Bäbis krälar omkring där inne och gör sig mer och mer påmind. Denna gången ligger moderkakan i framkant och jag upplever att sparkarna känns lite "vadderade". Kanske är inbillning men ju större bäbis blir desto mer kommer det ju kännas som förra gången. 

Nästa besök hos barnmorskan är först i v 25 så det blir i mitten av maj. Det ska bli intressant att se hur allt ser ut, det går ju så lång tid mellan de första besöken. 

Jag ska försöka ta lite bilder på magen men just nu står det flyttlådor i vägen för spegeln så det får vänta tills vi fått upp speglar i huset. 

Det var den 19 december som vi fick ett plus på stickan och eftersom jag hade gjort testet hemma i smyg så berättade jag nyheten för Dennis över en middag på Olearys. I v 7 började jag må illa och då var det ganska skönt att kunna vara hemma och ha möjlighet att vila medan Selma vilade på förmiddagen. Illamåendet blev mycket bättre i v 16-17 och nu mår jag toppen! Magen har börjat växa lite även om den fortfarande kan förväxlas med för mycket godis och jag har börjat känna små rörelser, mysigt!

...så har det senaste året inte varit alls som jag trott att det skulle vara. Jag hade en bild av hur graviditet, förlossning och första tiden med en liten bäbis skulle vara men precis som med mitt vad med Dennis så kunde jag inte ha mer fel.

 

1. Det skulle ta ett år att bli gravid. Det tog verkligen ingen tid alls. Vi hann inte ens "försöka" på riktigt utan hade bara bestämt att vi skulle göra det när stickan visade ett plus...en liten chock men väldigt mycket mer glädje!

 

2. Jag skulle må illa och kräkas hela graviditeten. Illa mådde jag ju så klart men jag kräktes inte en enda gång och illamåendet gick ju över vid v 16 om jag inte minns fel.

 

3. Jag skulle gå upp 25 kilo och samla på mig massa vatten. Jag gick knappt upp 10 kilo och svullnade inte något. Hade tänkt att jag skulle lämna in förlovningsringen för rodinering när jag inte kunde ha den längre men den har suttit på hela tiden utan problem. Nu är jag nere under inskrivningsvikten och det är två månader efter förlossningen. 

 

4. Jag skulle gå över två veckor. Selma tajmade ju in det bra och kom en dag innan utsatt bf.

 

5. Förlossningen skulle ta 24 timmar. Den tog visserligen 18 timmar men det var ju från det att jag började känna att smärtan kom regelbundet. När vi väl kom in till BB tog det ju bara 6 timmar och gick utan några komplikationer. 

 

6. Vi skulle få ett barn med kolik. Mer nöjd unge får man nog leta efter, vi känner oss lite bortskämda emellanåt! Inga tecken på något magknip och oftast ett glatt humör. Sover gott på nätterna gör hon också!

 

7. Jag skulle må psykiskt dåligt efter förlossningen. Eftersom jag brukar bli deppig på hösten så trodde jag att det skulle bli ännu värre i år efter förlossningen med tanke på baby-blues och förlossningsdepression men jag har mått bättre under hösten än vad jag gjort de senaste åren. Även de första två månaderna som mamma har jag mått mycket bättre än vad jag trodde att jag skulle göra. Det är klart att jag har varit ledsen emellanåt men det tror jag är normalt! :)

 

Kort och gott så är nog det här någonting jag kan tänka mig att göra igen. Största chocken har nog varit att amningen gjorde så ont men nu när jag är "härdad" så är det otroligt mysigt och framför allt smidigt! Selma kommer förhoppningsvis att få ett syskon i framtiden! 

 

 

Då var det enbart fem dagar kvar tills den 30 november. Hur kan 40 veckor gå så snabbt och så långsamt på samma gång? De första veckorna av graviditeten gick otroligt långsamt. Varje dag kändes som en evighet. Det var lååånga veckor tills vi valde att berätta för vår omgivning och därefter var veckorna fram till utraljudet sega. Därefter gick jag och väntade på att magen skulle växa och blir en "riktig" gravidmage och det tog kanske fram till v 30 någonstans. Därefter har veckorna flugit iväg...tills nu! 

 

Det kommer ju sluta på ett sätt...bäbisen ska ju ut och inom ganska kort tid. Det känns kluvet. Samtidigt som jag längtar tills förlossningen drar igång och bäbisen kommer ut så kommer jag nog sakna lite att vara gravid. Jag kommer att sakna magen, det tjocka håret, den finnfria hyn, sparkarna i magen, att få ha sköna mammakläder och spänningen inför det vi har framför oss. Samtidigt kommer jag inte sakna att känna mig som en valross som knappt kommer ur soffan eller klarar av att gå längre än till Supermarket och tillbaka. Halsbrännan ska också bli skönt att slippa!

 

Konstigt nog får jag fortfarande känna efter så att magen är kvar när jag vaknar för att försäkra mig om att jag inte har drömt. 

 

Då var den första föräldralediga dagen snart slut och den har gått fort! Jag har hunnit med en kort morgonpromenad med Gizmo, lagt in räkningarna för betalning (vet ju inte var man håller hus vid månadsskiftet), kontroll på MVC, handlat, lagat mat och ätit! Nu ska jag inte göra så mycket mer idag!

 

Kontrollen på MVC bjöd inte på några överraskningar. Urinprov utan anmärkning, blodtryck 110/80, sf-mått 37 cm och vikt 73 kg (samma som för två veckor sedan). Bäbisen ligger fortfarande med huvudet nedåt men barnmorkan var lite osäker så vi tittade lite med hjälp av ultraljud. Jag har känt sedan två veckor tillbaka hur bäbisen vrider på sig men det verkar bara vara från sida till sida och inga helomvändningar. Nu får den allt ligga still! 

 

Idag är det två veckor kvar till beräknat datum! Igår jobbade jag sista dagen så nu ska jag vara hemma och ladda tills bäbisen kommer. Vet inte hur skjutton man laddar men jag ska försöka vila så mycket som möjligt och bara längta till vad vi har framför oss! Jag har ju hela tiden sagt att jag tror att bäbisen kommer den 18 november men med två dagar kvar får jag nog erkänna att jag ångrat mig lite. Har inga känningar av att någonting skulle vara på gång, hur det nu känns. Tänk om jag går över två veckor, då har jag fyra(!) veckor ledighet framför mig. Det är ju en hel semester! 

 

Förberedelserna här hemma är så gott som klara. Vi tror att vi förberett det viktigaste och allt på checklistan är avprickat förutom att installera babyskyddet men det ska väl hinnas med! Idag har vi handlat det sista som blöjor och vi, läs Dennis, har satt upp mobilen över skötbordet.

 

Jag och Dennis har lite vadslagning här hemma. Vi har inte bestämt något pris än men jag kan tänka mig att det blir en god natts sömn eller sovmorgon! Bäst/närmast av fem gäller! 

 

Dennis:

Kön = tjej

Födelsedag = 5 december

Vikt = 3 535 g

Längd = 51 cm

Hårfärg = mörk

 

Emily:

Kön = pojke

Födelsedag = 18 november

Vikt = 3 620 g

Längd = 50 cm

Hårfärg = ljus

 

Må bäste man/kvinna vinna!! 

 

Idag var det dags för kontroll igen! Om det blir som jag och den lille har kommit överens om var det sista besöket på MVC för nästa besök är den 18 november och då ska vi ju vara på förlossningen! :) Beräknat datum är den 30 november men jag har sagt den 18:e hela tiden, tycker några dagar tidigt låter bra! Vad långa dagarna kommer bli om jag går över två veckor! Alla värden var bra idag med. Blodtrycket hade visserligen gått upp till 120/80 jämfört med tidigare veckor då det legat på 120/70. ;) Hb ligger på 124 vilket ska vara bra och nu behöver jag inte lämna mer blodprover. Vikt 73 kg (+8 kg sen inskrivning), magmåttet var 35 och bäbisens hjärtljud ca 138 slag/minut. 

 

Barnmorskan kände även efter hur bäbisen ligger och som jag misstänkt ligger den åt rätt håll men har ännu inte fixerat sig så det är bara att hålla tummarna att den inte får för sig att göra en volt. Jag har känt de senaste dagarna att det ilar och hugger nedåt och det är väldigt mycket vassa små hälar som sparkar uppåt, speciellt på höger sida. Vi pratade även om mina tankar om graviditeten, förlossningen och amning. Jag skulle summera graviditeten som komplikationsfri och rolig, tankarna inför förlossningen är spännande och något som jag konstigt nog ser fram emot och amningen är jag positiv till. 

 

Nu ska jag bita ihop och jobba till den 15 november och sen ska jag inte jobba på över ett år, det känns väldigt konstigt men framför allt skönt! 

 

 

Jag kan inte säga annat än att jag börjar se mycket fram emot att gå hem från jobbet! Revbenen, på höger sida så klart, känns som om de har gått av. Det börjar bli jobbigt att sitta upp hela dagarna för det enda som avlastar är att lägga mig på sidan. Tur att det bara är denna och två veckor till jag ska jobba för efter den 15 november tänker jag vara hemma! Och på fredag är jag ledig, ska bli såå skönt! Ska spendera förmiddagen med att tvätta alla småkläder och bäbisens täcken, kudde och lakan! Resten av helgen blir det tjejmys för då kommer Linda och berättar allt om USA-trippen de precis kom hem ifrån!