...så har det senaste året inte varit alls som jag trott att det skulle vara. Jag hade en bild av hur graviditet, förlossning och första tiden med en liten bäbis skulle vara men precis som med mitt vad med Dennis så kunde jag inte ha mer fel.

 

1. Det skulle ta ett år att bli gravid. Det tog verkligen ingen tid alls. Vi hann inte ens "försöka" på riktigt utan hade bara bestämt att vi skulle göra det när stickan visade ett plus...en liten chock men väldigt mycket mer glädje!

 

2. Jag skulle må illa och kräkas hela graviditeten. Illa mådde jag ju så klart men jag kräktes inte en enda gång och illamåendet gick ju över vid v 16 om jag inte minns fel.

 

3. Jag skulle gå upp 25 kilo och samla på mig massa vatten. Jag gick knappt upp 10 kilo och svullnade inte något. Hade tänkt att jag skulle lämna in förlovningsringen för rodinering när jag inte kunde ha den längre men den har suttit på hela tiden utan problem. Nu är jag nere under inskrivningsvikten och det är två månader efter förlossningen. 

 

4. Jag skulle gå över två veckor. Selma tajmade ju in det bra och kom en dag innan utsatt bf.

 

5. Förlossningen skulle ta 24 timmar. Den tog visserligen 18 timmar men det var ju från det att jag började känna att smärtan kom regelbundet. När vi väl kom in till BB tog det ju bara 6 timmar och gick utan några komplikationer. 

 

6. Vi skulle få ett barn med kolik. Mer nöjd unge får man nog leta efter, vi känner oss lite bortskämda emellanåt! Inga tecken på något magknip och oftast ett glatt humör. Sover gott på nätterna gör hon också!

 

7. Jag skulle må psykiskt dåligt efter förlossningen. Eftersom jag brukar bli deppig på hösten så trodde jag att det skulle bli ännu värre i år efter förlossningen med tanke på baby-blues och förlossningsdepression men jag har mått bättre under hösten än vad jag gjort de senaste åren. Även de första två månaderna som mamma har jag mått mycket bättre än vad jag trodde att jag skulle göra. Det är klart att jag har varit ledsen emellanåt men det tror jag är normalt! :)

 

Kort och gott så är nog det här någonting jag kan tänka mig att göra igen. Största chocken har nog varit att amningen gjorde så ont men nu när jag är "härdad" så är det otroligt mysigt och framför allt smidigt! Selma kommer förhoppningsvis att få ett syskon i framtiden!