Ska försöka mig på att skriva en liten förlossningsberättelse. Det hela började när jag var på Motell Ålleberg och åt adventsbuffe i torsdags den 28:e med Empa, Emma, Carro och Marie. När vi satt och åt kände jag vid tre-fyra tillfällen att jag fick lite ont i nedre delen av magen och ryggen men vågade inte tro att det var på gång. Jag var mest rädd för att vattnet skulle gå när vi satt och åt! När jag kom hem vid halv tre la jag mig i soffan och vilade lite och kände att värken fortsatte att komma och gå. När klockan var strax efter 16.00 började jag klocka värkarna med en app som jag laddat ned för att se hur ofta och långa värkarna var (tvivlade fortfarande på att det var värkar). När Dennis åkte från Skövde vid 17.15 ringde han hem och samtidigt som han ringde fick jag en värk som gjorde ganska ont så jag sa "det blir nog lagom för nu börjar det göra ont". När Dennis kom hem ringde vi pappa som kom och hämtade Gizmo ifall det var dags! 

 

Vi fortsatte att klocka värkarna som kom med ca 6-7 minuters mellanrum. Det gjorde ont men jag tog alvedon och varvade med att ha en varm vetekudde på ryggen och på nedre delen av magen. Vid 23 (tror jag) ringde vi till förlossningen för att rådfråga med dom hur länge vi skulle stanna hemma. Jag var fortfarande rädd för att det inte var förlossningen som satt igång utan bara förvärkar. Nu kom värkarna med 4-5 minuters mellanrum och höll i sig i ca 1,5 minut. På förlossningen sa de att vi skulle stanna hemma tills jag hade tre värkar på tio minuter eller så länge vi kände oss trygga. Jag var inte direkt sugen på att sätta mig i bilen och riskera att få åka hem igen så vi stannade hemma lite till. Vid två-tiden gick jag på toa och märkte att slemproppen släppt och strax därefter gick vattnet. Då började det göra ännu mera ont så Dennis ringde förlossningen igen och vi bestämde att det var dags att åka in, nu var klockan 02.45. Resan in gick bättre än vad jag var rädd för och när vi kom in så hade jag öppnat mig fem centimeter så vi var välkomna in på en förlossningssal! 

 

Jag sa med en gång att jag ville ha EDA:n och lustgas vilket de skulle ordna med. Jag hann öppna mig till åtta-nio centimeter innan narkosläkaren kom ner och satte bedövningen. Det var en lättnad. Helt plötsligt kunde jag titta mig omkring i rummet för att se hur det såg ut och till och med prata med barnmorskan! Dennis slappnade också av såpass så att han slumrade till några gånger så jag fick sparka till honom på smalbenet för att väcka honom. När klockan var 7.00 hade barnmorskorna skiftbyte och då var jag öppen 10 cm. Det tog ytterligare lite tid innan krystvärkarna började, jag tror att klockan var runt 8.00. Därefter tog det ytterligare två timmar med krystvärkar tills hon äntligen kl 10.12 var ute! 

 

Känslan när hon äntligen var ute och vi fick höra första skriket var helt otrolig. Mycket av den känslan var nog även en lättnad över att det äntligen var över! 

 

Totalt tog alltså förlossningen ca 18 timmar och gick bra utan några komplikationer. Jag kan inte säga att jag direkt efteråt kände att det var någonting jag vill uppleva igen eller att förlossningen var en fantastisk upplevelse. Jag tror att jag var lite chockad efteråt samtidigt som hela kroppen var trött. Det som är häftigt är vilken otrolig kraft man får när krystvärkarna väl sätter in. Nu när det gått en dryg vecka kan jag väl tänka mig att Selma kan få ett syskon, Dennis har redan börjat prata om det!! 

 

Dennis var det bästa stöd man kan tänka sig under förlossningen. Han var där hela tiden och även om jag av någon oförklarlig anledning under krystvärkarna upprepade gånger sa att han inte fick gå så stannade han...hur jag nu tänkte när jag trodde att han skulle gå?!?